....Sitter här i köket, å lyssnar på min äldste son och hans far när dom småpratar och viskar...Sådär som bara en son och far gör, på det där alldeles egna sättet...Myser av att veta att våra barn har oss, Sina föräldrar, att vi alltid finns där för dem...Pratar, lyssnar och är en del av deras underbara liv...

Idag blev han 11år, vår förstfödde...

Kommer ihåg hur det var dagen då han föddes, lyckan som var obeskrivlig...Något som är så starkt i ens inre, i ens hjärta så orden inte räcker till...Hur vackert det är att få hålla om sitt barn för första gången, få försiktigt smeka en litens barnapanna, mjukt varsamt sätta sin mun mot en litens hår, och få snusa på den goa doften av ett nyfött barn... Och att veta att vi, jag och den jag Älskar, kunnat skapa ett Mirakel till denna jorden...

Att i sekunden av att bara få sitt barn upp mot sitt bröst...Veta att man kommer att kunna gå genom eld, vada över all världens vatten, Bara för att för en liten stund veta att detta barn kommer att få all den Lycka som ett liv skall ge...Att veta att inget ont skall röra, att ingen ohälsa eller ensamhet skall kunna nå denna liten... Det är en av de största händelser som vi föräldrar får äran att uppleva,ett Mirakel...

Stannar upp en stund...Det är tyst i huset...Inga viskande...

Hör hur natten kommer närmare, ser hur timmarna redan gått över till nytt dygn...Känner en sådan tyngd i mitt hjärta...

Att denna dagen, som för min son skulle ha varit eller åtminstone kunnat ha blivit till en minnesvärd 11års dag...En dag som skulle ha gett honom ett hopp om att livet fortsätter på ett bra, eller på det bästa sättet, efter att hans Moster tilllika GudMor inte är med honom...Men inte det, nä... Han var så ledsen här när vi blev ensamma efter kalaset...

Och som Mamma så visste jag att han skulle ta upp frågan, jag visste att saknaden skulle vara stark för honom...

Saknaden efter Moster kommer alltid mina barn ha med sig, men att dom skall behöva uppleva en saknad av det som finns kvar... Det trodde jag aldrig!...

Så efter en stund, när vi blir ensamma i rummet, när syskonen somnat...Då ser han på mig och undrar "Varför kom inte...?"

Jag, jag visste inte orden...Vad svarar man som Mor då...När jag själv inte har svaren...

Blir så ledsen och illa berörd! Hur kan vi människor här på Jorden vara så egoistiska, eller är det att vara Vuxen, är det så man skall vara för att visa att man minsan klarar sig, att man fixar att gå vidare...

Ja, är det så, så vill jag aldrig bli Vuxen, eller vill aldrig gå vidare... Då vill jag att det ska vara så som det är nu...

För jag vet att det finns ondska och elakheter, det har jag lärt mig med åren...Å jag brukar kunna hantera det ganska bra, så länge det är mot mig, som vuxen man utövar dessa dumheter...Men när det gäller ens barn, när det gör ont hos ens liten...Då känner man sig ganska tom och knyttig i denna världen...Att vara Mamma med alla svaren...Det blir bara som ett sandkorn i en stor öken...

Det gör ont! Att veta att vi alla saknar, att vi alla väntar på att någon skall komma in genom ytterdörren...

Tänk att vi alltid kommer ha denna saknad...Att det alltid kommer finnas ett tomrum, ett tomrum som inte kan ersättas av någon eller något...Ja, det bränner i mitt hjärta!

Men som jag tänker...Den del av det som en gång var, dessa pusselbitar kommer en dag att hitta tillbaka, söka sig till det som är en del av det stora hela... Å då kommer historien att återskapas, en bild av allt kommer finnas, en hel bild av en värld som inte försvinner i att något lämnar detta jordeLivet...Vi finns, även efter detta, kanske inte här men där...Som en stjärna som följer oss på himlavalvet, som en vind som blåser oss mjukt...

Vi är en del av det hela, en del som fick en fortsättning i en liten...Genom ett Mirakel, får livet en evighet...

Våra spår som vi lämnar här, kan aldrig helt försvinna, inte så länge det finns vägvisare som hittar dem... 

Å Vägvisarna är Vi....

Det kommer en dag...

Idag har det varit en sådan där tung dag...En dag av eftertanke... Den 29:e december! Denna dag är en tung dag för oss, 1997 den 29:e december omkom min mans Mor och deras Lillebror i en bilolycka... Mycke funderingar och många frågor...Varför... Livet tar och ger, men på bekostnad av och för vem...Så enorm orättvisa!

Många tankar som finns i vår familj, tankar och rädsla hos våra barn...Att våra barn skall ha denna vetskap med sig gör ont, dom verkligen vet att man kan mista sina föräldrar... Klart alla barn är ju rädd för Döden, rädd att sina föräldrar skall Dö... Döden är ju något hemskt, något som vi inte kan ta i, något som är oförklarligt...Och även ibland även oförståeligt...

Vaknade tidigt imorse av att vår mellankille kom till mig, satte sig på min sängkant...Och yrvaken som jag var så trodde jag att han bra ville krypa ner bredvid mig, så jag lyfte täcket, och in i min famn kom en liten rädd och ledsen son...Men det var inte bara närheten av Mamma han sökte, han hade drömt... Drömmen gav honom vetskapen igen, och påminnelsen åter att vi kan mista varandra... Han hade drömt hur hans Far hade försvunnit, och hur vi hade hittat honom död... Vår lilla kille var otröstligt ledsen...Jag höll om honom, hörde hur hans hjärta slog, kände hans tårar, visste att mina ord inte skulle räcka till...

Så jag bara höll och smekte hans panna, å nynnade lågt på "vår sång"... Ibland så behöver vi människor inte ord för att trösta, utan det är närheten som är stärkande... Jag hörde honom andas lugnare, och tillslut somnade han harmoniskt och tryggt i min famn...

När han somnat, då kom Du i mina tankar...vet att Livet måste gå vidare, vet att jag inte bara kan stänga av mina känslor, vet att det kommer att ta tid...Och vet att jag även måste ge det den tid det behöver...Men ibland så hade jag bara velat kunna trycka på en knapp, och bara vara någonannanstans, i en annan tid, i en annan värld...För ibland är saknade så enorm...

Å tänka sig att sorgen är som tyngst, just då, när man inte har någon att luta sig mot, när alla sover, eller när man sitter där i sin ensamhet...Det är då den kommer smygande, som en rökdimma krypande in i ens kropp, in i ens hjärta, in i ens hjärna...Som ett brännande stick in i ens bröst... Det gör ont!

Jag låg där tyst i sängen med en liten dotter bakom min rygg och en go son i min famn...Kändes som om jag fick ett myrkryp i mig, som om jag bara måste upp, kände en kvävande känsla...Tänk att man som Mor bara känner sig så instängd i att vara där man är...Där ligger jag å har två av mina mirakel närmast intill mig, och jag känner att jag får panik...Att vara Mamma är det underbaraste och vackraste man kan få uppleva i sitt liv, att finnas där och veta att man är den som ens barn har som närmast, jämte deras far...Det ska ju vara det härligaste... men just där, just då, kände jag mig överväldigad av känslan att jag är deras Trygghet, att det är mig dom har som "klippa"...

Tänk om jag inte räcker till, tänk om jag inte kan ge dem det dom behöver...Jag blir rädd av tanken...

För i allt det här i att ha mistat min syster och bästa vän, i allt det så har en del av mitt Jag tagit skada..som om en del av mig är borta, å ibland i vissa tillfällen så känner jag mig så himla otillräcklig...Som om jag inte kan ge så mycke som jag skulle vilja kunna ge...Som om en del av min glädje, possitivitet bara är undanknuffad i sorgen... Det är vid dessa tider som jag bara känner att den där knappen skulle behöva finnas...Ett tryck, och jag kom iväg en stund, för att sedan komma tillbaka med ny gnista igen...

Men, nu finns det ju inte en sådan knapp i det verkliga Livet...Å det kanske är bra, för då måste man ta tag i det, då kan man inte bara rymma undan det...

Så jag la min ena hand bakom min rygg, mot vår lilla dotter och kände hennes värme, medan min son kröp närmare mig...Blundade och bara kände deras andetag snusa ikapp med varandra...Jag lät mina tankar hamna i harmoni med mig själv...Och somnade...

När jag sedan blev väckt igen...Då var det annat ljud här, lampan tändes, och skratt och bus fyllde vår säng...

Att vara Mamma är nog det Härligaste ändå, att finnas till för sina barn, det är en Klippa för mig...

Så "knappen", den är där hos oss i det verkliga Livet...Bara det att den är lite klurig att hitta ibland ;-)

Med ett leende av vetskapen att ha varje dag med min familj, ger mig ork att vara Glad.......

....Vaknade imorse, å bara kände ett sådant lugn inom mig... Jag fixade det! Vi fixade det! En julafton...Så himla fin...Jag och min vackra familj...Med glädje, och värme... Känner bara sån tacksamhet och frid i mitt hjärta...Är så stark i att ha er runt mig! Ni är den klippan som alltid ger mig ork, ork att våga stå emot mig själv, och mina egna ledsna bittra tankar...

Och det är faktiskt inte så, att man bara måste komma över saker och ting som händer i ens liv...Det är inte bara, bara...

Å en del av de tunga tiderna i ens liv, bär på något annat, fast man oftast inte ser det just mitt i stunden... Men dessa ting visar sig med timmarna, dagarna och åren...

Ett av dessa ting, är styrkan... Styrkan man får som familj av att gå igenom svåra och tuffa händelser... Inte för att jag är tacksam för att ha fått detta i min ryggsäck, att ha mista någon som står en lika nära som man står sig själv...Nä, inte det, utan styrkan i att klara av att gå igenom det... Att varje dag komma en bit på vägen... att varje högtid vara tvungen att kastas in i den... Vara tvungen att ta tag i saker, vara tvungen att se glädje i det man gör... Även med en sorg hängandes där på axlarna...

För det gör sorgen...Den hänger där, den tynger ner människan som bär på den...

Men brukar ibland tänka...att sträck på dig! Res dig! Skaka och ryck i din kropp! Skrik! Gråt! och sjunk sedan ner... Då skall du se att när du reser dig upp nästa gång, då känns allt så mycke lättare...

Fast nog måste jag ju vara ärlig mot mig själv, å känna...För inte var det en Julafton, så som den brukade vara... Vi brukar ha fullt hus...Tre familjer med många barn, mor- och farföräldrar, och gammelmormor...Det brukar vara sådär en 20 personer kring julbordet...nu var vi 7 vackra som satt och njöt av mat och umgänge... Det var en sådan där dubbel känsla, samtidigt en mysig lugn stämning av harmoni, men ändå en saknad av allt liv och ståhej som brukade vara...Bitterljuvt!

Vi satt alla å åt å pratade, fast såg på alla att det fanns en saknad där...Men som vi människor är, så visade ingen något av det till de andra...

Å jag tänkte just i denna stund, där vid bordet, att tänk vad jag är lyckligt lottad...Tänk att Jag har det här, Jag får uppleva det här...Det är Mitt liv!

Mitt liv, Min familj...Ni är så fina, mina fyra barn som pratar den ena efter den andra, oftast så vill ni alla fyra berätta er grejja först, och ni måste bara berätta det Nu, samtidigt som de andra av era syskon, också vill berätta Nu...Ja, jag ler...Ni är mitt allt! Mina fyra små Mirakel! Jag är så glad att jag får dela era dagar, att jag får vara med er som Mor...

Sen ser jag min Man...Denna vackra människa! Att ha och veta att han står här vid min sida, att han stärker mig när jag är redo att tappa allt...Att han funnits vid min sida, står ut med mina egenheter, dessa egenheter som han säger att han älskar...Att han finns här nu för mig...Det stärker mig!

Ni min familj, ni ger mig styrkan att vara Jag...

Minns julen 2007...

Efter alla prover som togs på dig, fina starka syster...Du gav inte upp, du firade jul! Vi satt länge på julaftonskvällen och pratade...Vi satt där alla, vi minns, vi skrattade, och planerade framtida jular...

Juldagen åt vi tillsammans...

Vi stod där i mitt kök, Du och Jag...Jag kommer än idag ihåg känslan...Ingen av oss tog upp det, vi tog inte i det...Inte under Julen... Vi donade och stökade undan efter middagen, våra barn och män satt framför något barnprogram på tv.n

Jag såg på dig i smyg...fast idag vet jag att du såg att jag höll koll på dig... Jag såg hur du hade svårt att stänga locken på burkar, hur du hade svårt att få dina fingrar och händer att följa din vilja...Jag kände mig så ledsen, det gjorde så ont...Du ville ju så gjärna göra det här med mig...Så som vi alltid hade gjort...Kunde bara ana din känsla som du hade, din oro som din kropp gav dig...

Efter julhelgen, i mellandagarna fick du veta att du skulle till Neurologen i Umeå...Den 2:a januari 2008, skulle du vara där för fortsatta prover och undersökningar...

Det du tyckte var sämst med hela resan ner...det var inte det jobbiga du skulle gå igenom där, nä...utan det var att du inte skulle kunna vara här den 4:e januari...Då din Gudson, min äldste son hade sin födelsedag..."Jag har aldrig missat någon av dina barns dagar, det känns så tungt", Sa du till mig...Å du skulle bara veta hur det kändes då, när du sa det...Att du tänkte på honom, och inte på dig i den situationen...Du skall bara veta hur det känns idag...Nu när du inte är här någon dag....tungt! Saknaden är obeskrivlig...

Du var och är den bästa Moster som finns och funnits...Du är och var så stor del av mina barns liv... Du är för evigt saknad! Ett stort tomrum.......

Vi saknar dig.......Skall krypa ner i soffan å bara hålla om dessa mirakel...genom varandra så ar vi dig nära...

........Snö, snö, snö...Undrar om det är så här det är ovan molnen, vitt å inga mörka grå partier........

Känner en sådan tomhet i mitt hjärta, det gör ont i min själ...en smärta som strålar så där illa ända ut i fingertopparna...Som om man ryser inuti, som om det går en frossa från mitt inre till alla delar i mig... Saknar dig så otroligt mycke! Saknar allt som vi hade! Tänk att bara kunna fara till dig, eller att se dig komma till mig, att bara kunna slå ditt nummer, höra din röst där på andra sidan...

Tänk att vi skulle få denna tunga sten, tänk att jag skulle bli utan min syster så här tidigt, tänk att du skulle vara tvungen att lämna allt det är...

Det är en sådan orättvis bitterhet, som jag känner inuti mig... Denna saknaden kan man inte med ord beskriva... Den är alldeles för svår att förstå, även för mig...

Alla minnen, alla våra tidigare år...Allt bara snurrar i mitt huvud...Känner nu, verkligen nu, hur himla ensam jag är...

Å det är inte det att jag inte har nära och kära runt mig, för det har jag...Å dom finns där, stöttar, och gör att mina dagar ändå blir meningsfulla... Det är inte det! Det är ingen som kan klandras för det här, för det är ingen som kan ersätta det jag saknar...Det är ingen som kan ta din plats...Å det hade jag nog aldrig tillåtit heller, att någon ens skulle kunna försöka... Du är och var Du! Min syster och bästa vän <3 Saknar DIG!

Och nog är livet förunderligt...Det fortsätter...

Fast man många gånger bara hade velat dra täcket över huvudet och sova sig igenom allt det här... Nä, då knackar Livskänslan på, och ber en stiga upp, och lyssnar man inte på det, då får man en knuff ur sängen, med ord som ekar i ens huvud... "Vakna! Detta är Livet! Ta vara på det! Ingen mår bättre av att man stoppar upp allt...Vi lever, växer och utvecklas! Å hur tung morgonen än känns, så blir dagen ändå det vad vi gör den till"...

Man kliver återigen upp, gör dagen till det vad dagen är, en gåva...Å med mina tankar på min systers liv, det stärker mig i att fortsätta... Hon fick aldrig så många dagar som jag visste att hon ville ha! Som jag vet att vi alla vill ha...

Vi människor vill ju leva ett långt och friskt liv, med kärlek, värme och glädje. Vi vill se våra barn bli äldre, vi vill få uppleva, vi vill få känna, vi vill att vi en gång skall sitta där, när vi själva är så pass gamla, att vi har levat ett långt liv...Att vi då inte skall se tillbaka på vårt liv, och tänka på vad vi inte gjorde, vad vi missat... utan se tillbaka och minnas, minnas allt vi upplevt och allt det vi tog vara på...

Så livet , det fortsätter...

Har skrivit mina "Jullistor", suttit med dem...Matlistan, den som Du bara älskade att skriva...När jag skrivit, inhandlat, och bockat av, känns det ändå som om det fattas något... det fattas några inlägg, några ord, dom där slutliga som du alltid gav... Som gjorde oss fullkomliga. Vårt "bollande" med varandra som gjorde allt så perfekt, att det till slut alltid blev det vackraste, godaste, och mest njutbaraste Julbordet... Vi kompletterade varandra i allt...

Så nu när jag gör det här ensam, så känns det ensamt...

Jag blundar och kommer ihåg våra samtal, våra oenigheter, och våra skratt...Minns hur vi stökade och bökade, minns hur vi placerade och dirrigerade... Jag vill att du skall vara här! Jag saknar dig, Katti!

Det är tungt... Det är många tårar som kommer med mina minnen...En del av mig är med dig...

En smärta som jag har, och vet att jag måste ha med mig...

Men känner även i allt detta, att denna tiden som är nu, Juletiden... Den skall fortfarande vara en glädjetid, om inte inom mig, så ut från mig... Mina barn skall få känna det...Dom skall inte behöva mer smärta i sina små växande hjärtan...För det har dom vare sig vi vill eller inte...

Mina barn skall ha samma förväntansfulla ögon, och glädje i kroppen, så som alla andra barn har...Dom skall inte behöva se sin Mor vara ledsen... Det är nog det vackraste Jag kan ge dem...En Glädjefylld helg!

Å det vet jag att du hade sagt..."Att nu fortsätter vi, Skit i det här nu, Vi tar det sen"... Det är det som ger mig styrkan i allt detta, att jag vet hur dåligt du hade mått, om du sett hur dåligt jag mår...

Och att jag vet hur du hade tänkt...och hur du tänkte...Det ger Kraft! Kraft att fortsätta...

För Alla tider på vårt år, dom kommer, alla högtider finns där... Gäller bara att vi, jag och min familj hittar vårt sätt att fira, vårt nya sätt, det som är nu............

För i minnena finns och lever det tidigare åren..., i mina ord och i mina tankar finns en del av det livet som var, kvar...

Så länge vi håller historien växande, så länge går du på ett sätt vid vår sida....

Fast saknar dig min älskade Systeryster, saknar dig i detta liv!!!

LuciaDagen.........

Allt är så himmelens vackert! Julmusik på radio, Julmusik på tv, Julmusik i skolor och på Daghem... Blir så där bitterljuv i kroppen...

Tycker att denna dagen alltid varit något speciellt! Så även idag...Men idag känner jag en extra stor Saknad... Saknad av min fina Systeryster! Så denna dagen är riktigt Bitterljuv! Att en människa saknar, samtidigt som man utåt firar Lucia... Känslan som man har inom sig, det är känslan av tomhet...

Men Ni skall inte tro att jag som fyrbarnsMor inte försöker...Joodå, iallafullafall, när mina barn är med mig. Mina barn skall få Julkänsla! Fast vet att dom kommer ha med sig denna dimma av sorg, även dom... Men vill inte att dom skall känna att deras Mor låter Ledsamheterna ta över! Nej! Idag blir det en GlädjeDag! Med LuciaFika, LuciaMiddag, och sen klä Granen...

Blev tung inombord igår...En av mina söner satte sig bredvid mig...Såg på mig, och frågade..."Mamma, kommer vi fira Jul i år, Har ni pratat med Tomten, om vad vi önskar oss?" Jag såg på honom, och inom mig skrek det...Varför är jag så här, JAG är ju Mamma! Jag skall ju vara den som visar hur en riktig jul skall vara...eller? Hur skall en Riktig Jul vara... Jo, man skall göra som vi gjorde förr, innan allt det här med min Systers sjukdom, ja, och under min Systers sjukdomstid...Vi bakade Pepparkakor, bakade Lussebulla, hade glöggkvällar, var på "hemliga uppdrag"...Planerade, myste, och bara njöt av Julmånaden...

Så efter att jag svarat min son...Så bestämde jag mig...Nu ska vi ändra på den här Ledsna Mamman! Nu skall vi göra LuciaDagen till en fin dag!

Så nu riktigt väntar jag på att vi skall få in den Riktiga Julkänslan...För alla barn är värda att få veta hur det är, Vad Jul är...Julen kommer i all min framtid att vara en tid av stor Saknad! Men Saknaden skall inte få ta överhanden! Det hade aldrig min Systeryster accepterat, för för henne var Julen väldigt speciell! Hon bara Älskade denna tiden! Alla ljus som lyste upp i vintertiden....

Jag måste lära mig att bara acceptera att hon inte är med oss, fast jag vet att det är så, men det gör ont...Denna förrändring, denna gör att jag blir Bitterljuv...

Ibland så gör små saker i vardagen så gott! Ibland så blir en liten liten fråga eller undran en stor vändning, och ger ett uppvaknande...

Jag lever! Jag har mina barn! Min familj! Mina nära och kära runt mig...Ja, Jag Lever!

Ja, sitter här nu efter en rörande gripande känslodag... Min fina Systerysters äldsta dotter har firat sin 6-års dag idag... 6 år...Tänk för 6 år sedan så födde du en liten flicka, Lyckan var total... Det första flickebarnet i sin kusinskara...Minns vårt samtal, Du var så där lagomt berusad av stunden, du både grät och log... Jag var så stolt! Att få äran att få bli Moster...Moster såsom du var till mina barn. Nu äntligen så skulle jag få ge, ge av mig själv till ditt barn...För att vara Moster, det är speciellt, att få dela det godaste med en systers dotter, det är ovärderligt...Att få vara och finnas, inte som Mamma, utan som hon som kommer då och då, gör sånt som bara en Moster gör... Att få en bit av ett barns liv, en uppgift att vara där, minnas och finnas...

Så idag, när din vackra "storSessa" blev 6år...Då var Moster där...

Morgonen började med att jag hade dig, Systeryster i  mina tankar. Vet hur det hade varit hemma hos dig, om du hade fått vara kvar...Vet hur du hade varit sådär småirriterad, stressad, och samtidigt glad och samlad, och i full fart med att hinna med allt...Å lilla fröken , Dagen till ära, hade fått vakna med sång och frukost på sängen...Hemma...Med sin vackra Mor och sin far, å Lillasyster, sjungandes bredvid hennes säng... Det vet jag, för det är något som vår Mamma gjorde för oss, och vi vidare till våra barn...

Har stannat upp några gånger under denna dagen, och bara tänkt...Som om världen vi lever i bara är något vi ser på, något som vi står utanför...Vi kan inte göra något, vi kan inte förändra det som är nu...

Men vi kan göra något bra av det vi har, det vi måste acceptera...Å då kommer mina funderingar, Måste vi acceptera, måste vi bara gilla läget, och varför är det så... Varför föds vi, varför lever vi...Varför har en del av oss, bara en stund här på Jorden, och en del av oss har ett långt liv...Varför är det så...

Mina tankar går tillbaka i tiden...Till tiden 2007...Denna tiden som är nu, som var då...

Efter att ha varit till Gällivaare några gånger, efter att ännu inte veta vad det var som spökade i din kropp, att ännu hoppas... Hoppas att det bara var en graviditetskomplikation.... Men någonstans där inom mig, så kände jag att detta inte var något vanligt, och jag vet att du också kände det...Fast vi tog aldrig dessa ord i våra munnar, vi pratade inte om det, inte på det sättet...Vi pratade bara om hur konstigt allt var... Men vet att vi båda tänkte...

Kommer starkt ihåg en kväll, hemma i mitt kök, en av de många som vi brukade sitta sent och prata... Vi brukade sitta ensamma, Du och Jag, i timmar satt vi...Våra män kunde inte förstå, kunde inte fatta hur vi kunde ha så mycke att prata om, jämt, jämt...Leer, när jag tänker...

Men just den här kvällen, så var vi inne på datorn, vi surfade runt bland symptom, skrev dem, sökte på dem, och läste om dem.... Det var just en sjukdom som vi båda undvek...Vi undvek den när vi var tillsammans, men vet att vi på varsit håll läste om den...Det var den värsta av alla sjukdomar som hörde till symptomen... Å nu, denna kväll, så ser du på mig, säger till mig att, "Läs, läs om DEN DÄR SJUKDOMEN!"... "Vet du, jag tror att jag har den..."

Jag tittade upp mot dig, och hör mig själv säga, "Nä, inte är det den! Den är så ovanlig. Och dina symptom är ju så många, och så många av dessa sjukdomar som vi läst om har dem...Nä, det kan vara vad som helst, Men inte det, Sen har du ju inte åldern för den, du är ju inte Man...För det är ju de som är vanligast"

Du ser på mig...Vi säger inget mer om det...Men vi tänker...Och vår oro speglar hela mitt kök...

Denna kvällen såg jag i dig, att du inte hade den där styrkan, denna styrkan som du alltid tidigare haft...Du var rädd! Jag var rädd! Vi visste båda att den andre var ledsen...Å då var jag ledsen för att du var sjuk, och du ledsen för att du var sjuk, men vi var båda ledsna för att vi såg sorgen hos den andre... Två systrar, två systrar som alltid hade stykan i att ha varandra, att finnas för varandra, att trösta, att glädjas, att dela allt tillsammans... Två systrar satt nu och bara andades, vi andades i varandras rädslor...

Denna kvällen gav nog oss båda en liten föraning om vad som skulle kunna hända, att vi kanske inte alltid skulle få ha det här...Eller att vi inte alltid skulle ha det som en självklarhet, att vi skulle finnas där för varandra i evighet... Vi höll om varandra, du satt i min gungstol, och jag lutade mig över dig...Jag kände hur du skakade, kände din ångest, och ovisshet... Jag ville så gjärna trolla, men det går ju inte, vi har ett Liv, vi får ett Liv, vi vet aldrig hur länge, eller hur mycke Vi kommer att få Leva...

Varje Dag är en Gåva... Det strömmade mellan oss, en ångest, en rädsla, och en sorg, vi kände båda två åt vilket håll allt lutade...

Efter att ha samlat oss...så säger Du, "Du är väl med mig", Jag ser på dig, och ler, "såklart, det här fixar Vi"...

Sen pratar vi inte mer om det här...Utan vi dricker upp kaffetårarna, sen far du... När du stänger Dörren och går...Ställer jag mig i fönstret...Ser dig köra iväg...Och det kommer som en blixt från klarblå Himmel..."Tänk om, Tänk om det är denna sjukdom!" Jag sjunker ihop i min soffa, det är alldeles tyst i vårt hus, alla sover... Mina tårar strömmar nerför kinderna... Jag är Livrädd! Jag vill ju inte mista Dig! Vill inte! Kan inte leva utan dig!...

Men nu står jag här, mitt i livet...Och jag har inte dig... Jag är tvungen att Leva utan dig! Två systrar, två systrar, som alltid haft och har en bästa vän i den andre...Vi är nu skilda, Jag lever vidare, jag överlever här, utan dig...Du är en Ängel! Du har gått vidare, öppnat en ny värld...

Saknar dig oändligt! Fast vet att vi har varandra på ett annat plan idag, vi möts i tankar, drömmar och känslor...

Livet kan göra så Ont!.......................

Dagen idag har varit sådär otroligt fin , en riktigt vacker vinterdag, med lagom kyla, och lite snöfall... Julmånaden här i norr är en av de härligaste tiderna på året, frostiga iskristaller i träden, den dovt mörka himlen, lyses upp av den vita gnistrande snön...Det biter lite i kinderna när man går ut... Elden sprakar inomhus, och adventsljusen lyser upp i fönstren...

Fast i allt det här vackra så sveper en minnenas dimma över mig, jag känner en sådan bitterljuv känsla inför just den här tiden... Denna tiden som vi brukade planera som mest, denna tiden som vi satt och gjorde våra listor..."Matlistan, Julklappslistan, listan på vilka som skulle göra vad, och vilka som skulle vara med oss"... den här tiden som du och jag brukade ha tillsammans, den har jag nu ensam... Min familj gör vårt, och din familj, ja...din familj...

Blir samtidigt lite bitter på hur allt i vårt liv förrändrats... Det är inte det att jag jobbar emot förrändringen, det kan jag ju inte...men känner ändå denna bittra känsla...Denna saknad av det som var... Fast inte för att jag för den skull inte har Julpyntat, eller planerat...Joodå, det har jag... Vardagen går ju vidare, och Jorden snurrar ju ändå...

Men något jag inte gjort i år, eller förra året, det är att köpa något nytt till julpyntslådan... Den känns som helig! Varje liten grejja jag plockat upp ur den, har en historia, en historia var och när den inhandlats...Nästan lite patetiskt, att ge sorgen och tillfället en chans till att ta över...

Men ser alla våra shoppingturer i dem. Ser alla skratt, all den glädje... Så den blir helig för mig...Fast det gör ont!

Var även idag till din Grav... Fina Systeryster, tänk att det skulle bli så här...Inte skulle någon av oss gå till den andres Grav i vår ålder...Det skulle väl komma när vi levat, när vi båda sett våra barn växa upp... Sen när vi levat som föräldrar, och förhoppningsvis få bli mor-, och farföräldrar, få ha en liten stund till här på Jorden...Få njuta av den såkallade "efterrätten", Våra barnbarn...Sen, när vi fått bli lite äldre, när vi haft ett lika fint och familjerikt liv, så som vi haft till nu...Då hade jag accepterat att någon av oss hade gått till den andres Grav...Men inte nu...

Det här är fel, så otroligt fel...Ingen skall behöva lämna Jordelivet i så tidig ålder,Lämna sina två små flickor,Inte få vara en del av deras dagar...Inga små barn skall behöva vara utan sin Mor, inga barn skall se upp mot himlen och tänka att deras vackra mor är en Ängel... Vad är det? En Ängel? De vill ju ha sin MOR!!! Inte en Ängel i stjärnorna...

Tänder ljusen i lyktorna, borstar bort snön från din sten, skottar upp framför... Varför...

Det skriker i mig! Jag vill ju kunna vara med dig, få dina besök, ge dig mina, Sitta i timmar och bara prata... Tycka och tänka, reflektera över varandra, och gnabbas lite grann... Saknar det! Saknar Dig!

Ja, vardagen är verkligen inte som den en gång var...Det är som att ha läst en bok, som att ha stängt den sista sidan, lagd ihop pärmarna...för att sedan börja på en ny bok, med nya dagar som fyller dess tomma blad... Känns så overkligt verkligt...

Som att leva två liv i ett å samma, det livet som var före, och det livet som är nu...

Alla mina minnen, våra gemensamma minnen, de minnen vi brukade sitta å minnas tillsammans, vem skall jag minnas med nu...Vem skall förstå dem på samma sätt som vi gjorde, förstå, utan förklaring...

Klart, jag berättar till våra barn, dina och mina, berättar det jag och du upplevt, vad jag och du gjort...Hur vi hade det som barn, vad vi lekte, vad vi tyckte om att göra...Hur vi levde som tonåringar, hur vi njöt av att alltid ha den andre vid sin sida, alltid en syster och bästa vän...Hur vi som vuxna lät våra familjer "bara gilla läget" att alltid räknas in i den andres familj...

Ler, när jag tänker på det...

Vi hade alltid en styrka och trygghet i varandra...Jag visste att om du var ledsen kom du till mig, jag visste att om du var glad kom du till mig, och jag gjorde detsamma till dig...Idag känner jag mig halv... Inte det att jag inte lever, jag lever, jag gör allt det som alla andra dödliga gör, och kanske lite mer ibland...(Det skulle du ha sagt iallafullafall)

Men känner att idag måste jag jobba mer med mig själv, gå in i mig själv, tänka inom mig...Och söka styrkan i att ha dig i minnena...Att söka styrkan på ett annat sätt...Genom att vara Jag, och inte ha det Vi hade...Två systrar, som vuxit upp sida vid sida... Tror att det är svårt för andra, utifrån att förstå...Å jag klandrar ingen för att inte göra det, det är en gåta, en gåta som bara vi hade svaret på...

Kan ibland känna en sådan tomhet att inte ha dig, en ensamhet...Ett hål inom mig, en del av mitt hjärta, som alltid, för alltid är med dig...

I dagen är vi människor små, mycke små. Den lilla tid vi har här, den lilla tiden är så kort, som en blinkning i den stora evigheten...

Systeryster, vi ses, inte nu men om ett tag...

Nu mot sängen, krypa ner mellan Min Man och vårt yngsta barn...Det är Lycka! Lycka i vardagen...

........Ja, vilken natt...suck...

Tänk att en del kvällar bara känner du att sömnen inte vill komma, du lägger dig ner i sängen, drar täcket näst intill över näsan, kurar ner dig, mojsar till kudden, och allt skall vara sådär optimalt för en god sömn...men icke...Nä,nä..

När du stänger dina ögon och blundar...då, då kommer alla bilderna, alla tankarna, alla minnen...

Precis en sån kväll och natt har jag bakom mig.

Jag fick dig framför mig, fick tankar till dig, och om dig...Vet att du var med mig, kände det. Hörde dig småle, sådär som bara du gjorde, när du tyckte att något var lite ironiskt...Vet och såg dig framför mig, hur du sa med både ögon och ord, att du tyckte mina tankar var för ledsamma... "Nu tänker vi inte på det här", orkar inte ta i det...

Men som du visste, så vet du att där är och var vi väldigt olika...Du slöt inne i dig själv, när det var jobbigt, du pratade bara med några få...Medan jag vill prata, vill känna, vill ha dina reflektioner, när jag är ledsen... Jag behöver människor runt mig, som orkar lyssna, orkar känna, och vill ge mig sina reflektioner... Kära systeryster, det skriker inom mig, Saknar dig! Vill bara att det här skall vara en dröm, att jag snart vaknar upp, och får ringa till dig å berätta... Sen skulle vi ha sagt , att vad bra att vi pratat om denna dröm...För då händer det inte, för sanndrömmar som kommer upp till daga, de drömmarna försvinner med orden...

Minns Hösten 2007... Efter en tuff sommar... Där du var mitt stora stöd, när jag gick igenom att ha mist ett barn i magen... Du satt å lyssnade tålmodigt på hur jag kände, hur jag mådde, du kramade, vi höll om varandra... Vi stöttade alltid varandra, vi fanns alltid där för varandra... Klart nog hade vi våra disskusioner, och våra systra oenigheter... det har ju alla syskon. Men när det gällde, då fanns vi för varandra!

Så som vi alltid haft varandra, så hade vi även denna höst, och tiden som vi då hade framför oss...Tiden som jag idag har bakom mig...Dessa tre år...Vi stöttade, grät, skrattade, och tog vardagen som om den var den sista, för varje dag var en dag till tillsammans...

Undr hösten där, så började din sjukdom att visa sig...väldigt svagt och väldigt hemligt for den fram... Du hade ju en liten "Kicka" i magen, så alla runt om dig, trodde, hoppades att det bara var något som hade med graviditeten att göra. Så även du och jag... Vi satt ofta på datorn, läste och jämförde dina symptom... Till en början var vi bara inne på att läsa om Grav.komplikationer...Men när tiden gav sig och när dina symptom började visa sig allt starkare... Då började vi vidga våra sökningar...

Närmare Jul, efter ett x antal sjukhusbesök, började du att ha svårt att gå, du började tappa balansen helt, inte som du tidigare under hösten hade gjort, då kom det bara ibland... Nu började du dra ett av dina ben efter dig, som om det var jättetungt... Kommer starkt ihåg en av våra resor till Gällivaaare, det var inte bara en sån där spontan "handlingsresa", som vi ofta kunde göra, utan denna resa var även av allvar... Du hade en tid på magnetröntgen... Så vi for ner, Du och Jag..Vi satt i bilen i dessa 12mil, vi pratade om allt, så som vi alltid gjorde, men absolut inte om den egentliga anledningen som vi hade denna gången...Du tyckte att jag som vanligt körde för sakta...Att bilen går ju faktiskt att köra 90, och man kan ju trycka på gasen liiite mer... Du skulle bara veta, att varför jag denna gång körde så sakta, det var för att jag var så rädd, jag var vettskrämd för att komma ner på plats, rädd för att något skulle komma fram något som vi inte ville ha fram...För som sagt, det som det inte pratas om, och det som man inte tar i, det finns ju inte...

Vi kom fram till Sjukhuset, parkerade bilen en bit ifrån...för framkörd skulle du ju inte bli, "Jag kan ju gå själv", sa du...Så vi fick gå en bit, Jag höll dig under armen, för det gjorde vi ofta, gick armkrok med varandra, så det var inget som någon av oss tänkte på, det hade vi ju alltid gjort... Men nu, nu kändes du så tung bredvid mig, som om hela jag lutade mot din sida...Du drog ena benet efter, och hade börjat få en liten "bebismage"...Du var så himla vacker! Jag kommer ihåg mina tankar när vi gick genom den långa korridoren...Tänk vilken snygg syster jag har! Och det var du...Med ditt långa ljusa hår, dina fina blå ögon, din alltid så leende fina mun, din kropp, som nu var ännu vackrare, kvinligare, med den lilla magen som putade så där lyckligt ut... Vi skrattade åt tiden, sena som vanligt, och med den takten som vi hade, så skulle vi nog inte komma fram förrän din läkartid var slut..."Men dom får faktiskt vänta", sa du, och vi lunkade vidare genom den långa, långa korridoren.........

Ja, tänk att allt detta känns som nyss...men ändå som en evighet...Minnena är som igår, men ändå som i ett annat liv...

Nu vaknar vår lilla Piga, den yngsta ädelstenen i vår barnaskara på fyra...Så nu är det dagens morgonmys, som består av, Välling, Kaffe, soffmys...och nyheterna på tv...

Tänder ett ljus för dig min syster, du finns i mina tankar , Nu och Alltid...Tänker på dina småtjejjer, Tänk vad dom går miste om, tänk vad du var tvungen att lämna här... Att inte få se sina barn växa upp, att inte kunna ta om dem, att inte kunna vara där, bara vid en sån liten sak som vid ett skrubbsår...Det gör ont i mig! För din skull... Vet hur mycke Mamma du var, och hur mycke Mamma du ville vara...Vet hur mycke dina barn saknar sin Mor... Vet hur mycke jag och du skulle ha saknat vår Mor...

Det är så orättvist!

Nu tillbaka till vardagen igen, med mina minnen som snurrar, på både gott och ont...