Idag har det varit en sådan där tung dag...En dag av eftertanke... Den 29:e december! Denna dag är en tung dag för oss, 1997 den 29:e december omkom min mans Mor och deras Lillebror i en bilolycka... Mycke funderingar och många frågor...Varför... Livet tar och ger, men på bekostnad av och för vem...Så enorm orättvisa!

Många tankar som finns i vår familj, tankar och rädsla hos våra barn...Att våra barn skall ha denna vetskap med sig gör ont, dom verkligen vet att man kan mista sina föräldrar... Klart alla barn är ju rädd för Döden, rädd att sina föräldrar skall Dö... Döden är ju något hemskt, något som vi inte kan ta i, något som är oförklarligt...Och även ibland även oförståeligt...

Vaknade tidigt imorse av att vår mellankille kom till mig, satte sig på min sängkant...Och yrvaken som jag var så trodde jag att han bra ville krypa ner bredvid mig, så jag lyfte täcket, och in i min famn kom en liten rädd och ledsen son...Men det var inte bara närheten av Mamma han sökte, han hade drömt... Drömmen gav honom vetskapen igen, och påminnelsen åter att vi kan mista varandra... Han hade drömt hur hans Far hade försvunnit, och hur vi hade hittat honom död... Vår lilla kille var otröstligt ledsen...Jag höll om honom, hörde hur hans hjärta slog, kände hans tårar, visste att mina ord inte skulle räcka till...

Så jag bara höll och smekte hans panna, å nynnade lågt på "vår sång"... Ibland så behöver vi människor inte ord för att trösta, utan det är närheten som är stärkande... Jag hörde honom andas lugnare, och tillslut somnade han harmoniskt och tryggt i min famn...

När han somnat, då kom Du i mina tankar...vet att Livet måste gå vidare, vet att jag inte bara kan stänga av mina känslor, vet att det kommer att ta tid...Och vet att jag även måste ge det den tid det behöver...Men ibland så hade jag bara velat kunna trycka på en knapp, och bara vara någonannanstans, i en annan tid, i en annan värld...För ibland är saknade så enorm...

Å tänka sig att sorgen är som tyngst, just då, när man inte har någon att luta sig mot, när alla sover, eller när man sitter där i sin ensamhet...Det är då den kommer smygande, som en rökdimma krypande in i ens kropp, in i ens hjärta, in i ens hjärna...Som ett brännande stick in i ens bröst... Det gör ont!

Jag låg där tyst i sängen med en liten dotter bakom min rygg och en go son i min famn...Kändes som om jag fick ett myrkryp i mig, som om jag bara måste upp, kände en kvävande känsla...Tänk att man som Mor bara känner sig så instängd i att vara där man är...Där ligger jag å har två av mina mirakel närmast intill mig, och jag känner att jag får panik...Att vara Mamma är det underbaraste och vackraste man kan få uppleva i sitt liv, att finnas där och veta att man är den som ens barn har som närmast, jämte deras far...Det ska ju vara det härligaste... men just där, just då, kände jag mig överväldigad av känslan att jag är deras Trygghet, att det är mig dom har som "klippa"...

Tänk om jag inte räcker till, tänk om jag inte kan ge dem det dom behöver...Jag blir rädd av tanken...

För i allt det här i att ha mistat min syster och bästa vän, i allt det så har en del av mitt Jag tagit skada..som om en del av mig är borta, å ibland i vissa tillfällen så känner jag mig så himla otillräcklig...Som om jag inte kan ge så mycke som jag skulle vilja kunna ge...Som om en del av min glädje, possitivitet bara är undanknuffad i sorgen... Det är vid dessa tider som jag bara känner att den där knappen skulle behöva finnas...Ett tryck, och jag kom iväg en stund, för att sedan komma tillbaka med ny gnista igen...

Men, nu finns det ju inte en sådan knapp i det verkliga Livet...Å det kanske är bra, för då måste man ta tag i det, då kan man inte bara rymma undan det...

Så jag la min ena hand bakom min rygg, mot vår lilla dotter och kände hennes värme, medan min son kröp närmare mig...Blundade och bara kände deras andetag snusa ikapp med varandra...Jag lät mina tankar hamna i harmoni med mig själv...Och somnade...

När jag sedan blev väckt igen...Då var det annat ljud här, lampan tändes, och skratt och bus fyllde vår säng...

Att vara Mamma är nog det Härligaste ändå, att finnas till för sina barn, det är en Klippa för mig...

Så "knappen", den är där hos oss i det verkliga Livet...Bara det att den är lite klurig att hitta ibland ;-)

Med ett leende av vetskapen att ha varje dag med min familj, ger mig ork att vara Glad.......

 

Märta

30 december 2011 09:50

Vilken fin blogg du har.. Den tragiska dagen du skriver om kommer man aldrig att glömma ... Ska idag till kyrkogården å tända ljus till släkten å Kattis å önska de Gott Nytt År lik alla andra år .. Gott Nytt År till er <3

vintermor

5 januari 2012 00:31

Tack Märta för dina ord! Det värmer

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....Sitter här i köket, å lyssnar på min äldste son och hans far när dom småpratar och viskar...Sådär som bara en son och far gör, på det där alldeles egna sättet...Myser av att veta att våra barn har oss, Sina föräldrar, att vi alltid finns där för ...

....Vaknade imorse, å bara kände ett sådant lugn inom mig... Jag fixade det! Vi fixade det! En julafton...Så himla fin...Jag och min vackra familj...Med glädje, och värme... Känner bara sån tacksamhet och frid i mitt hjärta...Är så stark i att ha er ...

........Snö, snö, snö...Undrar om det är så här det är ovan molnen, vitt å inga mörka grå partier........   Känner en sådan tomhet i mitt hjärta, det gör ont i min själ...en smärta som strålar så där illa ända ut i fingertopparna...Som om man rys...

LuciaDagen......... Allt är så himmelens vackert! Julmusik på radio, Julmusik på tv, Julmusik i skolor och på Daghem... Blir så där bitterljuv i kroppen... Tycker att denna dagen alltid varit något speciellt! Så även idag...Men idag känner jag en...

Ja, sitter här nu efter en rörande gripande känslodag... Min fina Systerysters äldsta dotter har firat sin 6-års dag idag... 6 år...Tänk för 6 år sedan så födde du en liten flicka, Lyckan var total... Det första flickebarnet i sin kusinskara...Minns ...