........Ja, vilken natt...suck...

Tänk att en del kvällar bara känner du att sömnen inte vill komma, du lägger dig ner i sängen, drar täcket näst intill över näsan, kurar ner dig, mojsar till kudden, och allt skall vara sådär optimalt för en god sömn...men icke...Nä,nä..

När du stänger dina ögon och blundar...då, då kommer alla bilderna, alla tankarna, alla minnen...

Precis en sån kväll och natt har jag bakom mig.

Jag fick dig framför mig, fick tankar till dig, och om dig...Vet att du var med mig, kände det. Hörde dig småle, sådär som bara du gjorde, när du tyckte att något var lite ironiskt...Vet och såg dig framför mig, hur du sa med både ögon och ord, att du tyckte mina tankar var för ledsamma... "Nu tänker vi inte på det här", orkar inte ta i det...

Men som du visste, så vet du att där är och var vi väldigt olika...Du slöt inne i dig själv, när det var jobbigt, du pratade bara med några få...Medan jag vill prata, vill känna, vill ha dina reflektioner, när jag är ledsen... Jag behöver människor runt mig, som orkar lyssna, orkar känna, och vill ge mig sina reflektioner... Kära systeryster, det skriker inom mig, Saknar dig! Vill bara att det här skall vara en dröm, att jag snart vaknar upp, och får ringa till dig å berätta... Sen skulle vi ha sagt , att vad bra att vi pratat om denna dröm...För då händer det inte, för sanndrömmar som kommer upp till daga, de drömmarna försvinner med orden...

Minns Hösten 2007... Efter en tuff sommar... Där du var mitt stora stöd, när jag gick igenom att ha mist ett barn i magen... Du satt å lyssnade tålmodigt på hur jag kände, hur jag mådde, du kramade, vi höll om varandra... Vi stöttade alltid varandra, vi fanns alltid där för varandra... Klart nog hade vi våra disskusioner, och våra systra oenigheter... det har ju alla syskon. Men när det gällde, då fanns vi för varandra!

Så som vi alltid haft varandra, så hade vi även denna höst, och tiden som vi då hade framför oss...Tiden som jag idag har bakom mig...Dessa tre år...Vi stöttade, grät, skrattade, och tog vardagen som om den var den sista, för varje dag var en dag till tillsammans...

Undr hösten där, så började din sjukdom att visa sig...väldigt svagt och väldigt hemligt for den fram... Du hade ju en liten "Kicka" i magen, så alla runt om dig, trodde, hoppades att det bara var något som hade med graviditeten att göra. Så även du och jag... Vi satt ofta på datorn, läste och jämförde dina symptom... Till en början var vi bara inne på att läsa om Grav.komplikationer...Men när tiden gav sig och när dina symptom började visa sig allt starkare... Då började vi vidga våra sökningar...

Närmare Jul, efter ett x antal sjukhusbesök, började du att ha svårt att gå, du började tappa balansen helt, inte som du tidigare under hösten hade gjort, då kom det bara ibland... Nu började du dra ett av dina ben efter dig, som om det var jättetungt... Kommer starkt ihåg en av våra resor till Gällivaaare, det var inte bara en sån där spontan "handlingsresa", som vi ofta kunde göra, utan denna resa var även av allvar... Du hade en tid på magnetröntgen... Så vi for ner, Du och Jag..Vi satt i bilen i dessa 12mil, vi pratade om allt, så som vi alltid gjorde, men absolut inte om den egentliga anledningen som vi hade denna gången...Du tyckte att jag som vanligt körde för sakta...Att bilen går ju faktiskt att köra 90, och man kan ju trycka på gasen liiite mer... Du skulle bara veta, att varför jag denna gång körde så sakta, det var för att jag var så rädd, jag var vettskrämd för att komma ner på plats, rädd för att något skulle komma fram något som vi inte ville ha fram...För som sagt, det som det inte pratas om, och det som man inte tar i, det finns ju inte...

Vi kom fram till Sjukhuset, parkerade bilen en bit ifrån...för framkörd skulle du ju inte bli, "Jag kan ju gå själv", sa du...Så vi fick gå en bit, Jag höll dig under armen, för det gjorde vi ofta, gick armkrok med varandra, så det var inget som någon av oss tänkte på, det hade vi ju alltid gjort... Men nu, nu kändes du så tung bredvid mig, som om hela jag lutade mot din sida...Du drog ena benet efter, och hade börjat få en liten "bebismage"...Du var så himla vacker! Jag kommer ihåg mina tankar när vi gick genom den långa korridoren...Tänk vilken snygg syster jag har! Och det var du...Med ditt långa ljusa hår, dina fina blå ögon, din alltid så leende fina mun, din kropp, som nu var ännu vackrare, kvinligare, med den lilla magen som putade så där lyckligt ut... Vi skrattade åt tiden, sena som vanligt, och med den takten som vi hade, så skulle vi nog inte komma fram förrän din läkartid var slut..."Men dom får faktiskt vänta", sa du, och vi lunkade vidare genom den långa, långa korridoren.........

Ja, tänk att allt detta känns som nyss...men ändå som en evighet...Minnena är som igår, men ändå som i ett annat liv...

Nu vaknar vår lilla Piga, den yngsta ädelstenen i vår barnaskara på fyra...Så nu är det dagens morgonmys, som består av, Välling, Kaffe, soffmys...och nyheterna på tv...

Tänder ett ljus för dig min syster, du finns i mina tankar , Nu och Alltid...Tänker på dina småtjejjer, Tänk vad dom går miste om, tänk vad du var tvungen att lämna här... Att inte få se sina barn växa upp, att inte kunna ta om dem, att inte kunna vara där, bara vid en sån liten sak som vid ett skrubbsår...Det gör ont i mig! För din skull... Vet hur mycke Mamma du var, och hur mycke Mamma du ville vara...Vet hur mycke dina barn saknar sin Mor... Vet hur mycke jag och du skulle ha saknat vår Mor...

Det är så orättvist!

Nu tillbaka till vardagen igen, med mina minnen som snurrar, på både gott och ont...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....Sitter här i köket, å lyssnar på min äldste son och hans far när dom småpratar och viskar...Sådär som bara en son och far gör, på det där alldeles egna sättet...Myser av att veta att våra barn har oss, Sina föräldrar, att vi alltid finns där för ...

Idag har det varit en sådan där tung dag...En dag av eftertanke... Den 29:e december! Denna dag är en tung dag för oss, 1997 den 29:e december omkom min mans Mor och deras Lillebror i en bilolycka... Mycke funderingar och många frågor...Varför... Liv...

....Vaknade imorse, å bara kände ett sådant lugn inom mig... Jag fixade det! Vi fixade det! En julafton...Så himla fin...Jag och min vackra familj...Med glädje, och värme... Känner bara sån tacksamhet och frid i mitt hjärta...Är så stark i att ha er ...

........Snö, snö, snö...Undrar om det är så här det är ovan molnen, vitt å inga mörka grå partier........   Känner en sådan tomhet i mitt hjärta, det gör ont i min själ...en smärta som strålar så där illa ända ut i fingertopparna...Som om man rys...

LuciaDagen......... Allt är så himmelens vackert! Julmusik på radio, Julmusik på tv, Julmusik i skolor och på Daghem... Blir så där bitterljuv i kroppen... Tycker att denna dagen alltid varit något speciellt! Så även idag...Men idag känner jag en...