........Snö, snö, snö...Undrar om det är så här det är ovan molnen, vitt å inga mörka grå partier........

Känner en sådan tomhet i mitt hjärta, det gör ont i min själ...en smärta som strålar så där illa ända ut i fingertopparna...Som om man ryser inuti, som om det går en frossa från mitt inre till alla delar i mig... Saknar dig så otroligt mycke! Saknar allt som vi hade! Tänk att bara kunna fara till dig, eller att se dig komma till mig, att bara kunna slå ditt nummer, höra din röst där på andra sidan...

Tänk att vi skulle få denna tunga sten, tänk att jag skulle bli utan min syster så här tidigt, tänk att du skulle vara tvungen att lämna allt det är...

Det är en sådan orättvis bitterhet, som jag känner inuti mig... Denna saknaden kan man inte med ord beskriva... Den är alldeles för svår att förstå, även för mig...

Alla minnen, alla våra tidigare år...Allt bara snurrar i mitt huvud...Känner nu, verkligen nu, hur himla ensam jag är...

Å det är inte det att jag inte har nära och kära runt mig, för det har jag...Å dom finns där, stöttar, och gör att mina dagar ändå blir meningsfulla... Det är inte det! Det är ingen som kan klandras för det här, för det är ingen som kan ersätta det jag saknar...Det är ingen som kan ta din plats...Å det hade jag nog aldrig tillåtit heller, att någon ens skulle kunna försöka... Du är och var Du! Min syster och bästa vän <3 Saknar DIG!

Och nog är livet förunderligt...Det fortsätter...

Fast man många gånger bara hade velat dra täcket över huvudet och sova sig igenom allt det här... Nä, då knackar Livskänslan på, och ber en stiga upp, och lyssnar man inte på det, då får man en knuff ur sängen, med ord som ekar i ens huvud... "Vakna! Detta är Livet! Ta vara på det! Ingen mår bättre av att man stoppar upp allt...Vi lever, växer och utvecklas! Å hur tung morgonen än känns, så blir dagen ändå det vad vi gör den till"...

Man kliver återigen upp, gör dagen till det vad dagen är, en gåva...Å med mina tankar på min systers liv, det stärker mig i att fortsätta... Hon fick aldrig så många dagar som jag visste att hon ville ha! Som jag vet att vi alla vill ha...

Vi människor vill ju leva ett långt och friskt liv, med kärlek, värme och glädje. Vi vill se våra barn bli äldre, vi vill få uppleva, vi vill få känna, vi vill att vi en gång skall sitta där, när vi själva är så pass gamla, att vi har levat ett långt liv...Att vi då inte skall se tillbaka på vårt liv, och tänka på vad vi inte gjorde, vad vi missat... utan se tillbaka och minnas, minnas allt vi upplevt och allt det vi tog vara på...

Så livet , det fortsätter...

Har skrivit mina "Jullistor", suttit med dem...Matlistan, den som Du bara älskade att skriva...När jag skrivit, inhandlat, och bockat av, känns det ändå som om det fattas något... det fattas några inlägg, några ord, dom där slutliga som du alltid gav... Som gjorde oss fullkomliga. Vårt "bollande" med varandra som gjorde allt så perfekt, att det till slut alltid blev det vackraste, godaste, och mest njutbaraste Julbordet... Vi kompletterade varandra i allt...

Så nu när jag gör det här ensam, så känns det ensamt...

Jag blundar och kommer ihåg våra samtal, våra oenigheter, och våra skratt...Minns hur vi stökade och bökade, minns hur vi placerade och dirrigerade... Jag vill att du skall vara här! Jag saknar dig, Katti!

Det är tungt... Det är många tårar som kommer med mina minnen...En del av mig är med dig...

En smärta som jag har, och vet att jag måste ha med mig...

Men känner även i allt detta, att denna tiden som är nu, Juletiden... Den skall fortfarande vara en glädjetid, om inte inom mig, så ut från mig... Mina barn skall få känna det...Dom skall inte behöva mer smärta i sina små växande hjärtan...För det har dom vare sig vi vill eller inte...

Mina barn skall ha samma förväntansfulla ögon, och glädje i kroppen, så som alla andra barn har...Dom skall inte behöva se sin Mor vara ledsen... Det är nog det vackraste Jag kan ge dem...En Glädjefylld helg!

Å det vet jag att du hade sagt..."Att nu fortsätter vi, Skit i det här nu, Vi tar det sen"... Det är det som ger mig styrkan i allt detta, att jag vet hur dåligt du hade mått, om du sett hur dåligt jag mår...

Och att jag vet hur du hade tänkt...och hur du tänkte...Det ger Kraft! Kraft att fortsätta...

För Alla tider på vårt år, dom kommer, alla högtider finns där... Gäller bara att vi, jag och min familj hittar vårt sätt att fira, vårt nya sätt, det som är nu............

För i minnena finns och lever det tidigare åren..., i mina ord och i mina tankar finns en del av det livet som var, kvar...

Så länge vi håller historien växande, så länge går du på ett sätt vid vår sida....

Fast saknar dig min älskade Systeryster, saknar dig i detta liv!!!