Dagen idag har varit sådär otroligt fin , en riktigt vacker vinterdag, med lagom kyla, och lite snöfall... Julmånaden här i norr är en av de härligaste tiderna på året, frostiga iskristaller i träden, den dovt mörka himlen, lyses upp av den vita gnistrande snön...Det biter lite i kinderna när man går ut... Elden sprakar inomhus, och adventsljusen lyser upp i fönstren...

Fast i allt det här vackra så sveper en minnenas dimma över mig, jag känner en sådan bitterljuv känsla inför just den här tiden... Denna tiden som vi brukade planera som mest, denna tiden som vi satt och gjorde våra listor..."Matlistan, Julklappslistan, listan på vilka som skulle göra vad, och vilka som skulle vara med oss"... den här tiden som du och jag brukade ha tillsammans, den har jag nu ensam... Min familj gör vårt, och din familj, ja...din familj...

Blir samtidigt lite bitter på hur allt i vårt liv förrändrats... Det är inte det att jag jobbar emot förrändringen, det kan jag ju inte...men känner ändå denna bittra känsla...Denna saknad av det som var... Fast inte för att jag för den skull inte har Julpyntat, eller planerat...Joodå, det har jag... Vardagen går ju vidare, och Jorden snurrar ju ändå...

Men något jag inte gjort i år, eller förra året, det är att köpa något nytt till julpyntslådan... Den känns som helig! Varje liten grejja jag plockat upp ur den, har en historia, en historia var och när den inhandlats...Nästan lite patetiskt, att ge sorgen och tillfället en chans till att ta över...

Men ser alla våra shoppingturer i dem. Ser alla skratt, all den glädje... Så den blir helig för mig...Fast det gör ont!

Var även idag till din Grav... Fina Systeryster, tänk att det skulle bli så här...Inte skulle någon av oss gå till den andres Grav i vår ålder...Det skulle väl komma när vi levat, när vi båda sett våra barn växa upp... Sen när vi levat som föräldrar, och förhoppningsvis få bli mor-, och farföräldrar, få ha en liten stund till här på Jorden...Få njuta av den såkallade "efterrätten", Våra barnbarn...Sen, när vi fått bli lite äldre, när vi haft ett lika fint och familjerikt liv, så som vi haft till nu...Då hade jag accepterat att någon av oss hade gått till den andres Grav...Men inte nu...

Det här är fel, så otroligt fel...Ingen skall behöva lämna Jordelivet i så tidig ålder,Lämna sina två små flickor,Inte få vara en del av deras dagar...Inga små barn skall behöva vara utan sin Mor, inga barn skall se upp mot himlen och tänka att deras vackra mor är en Ängel... Vad är det? En Ängel? De vill ju ha sin MOR!!! Inte en Ängel i stjärnorna...

Tänder ljusen i lyktorna, borstar bort snön från din sten, skottar upp framför... Varför...

Det skriker i mig! Jag vill ju kunna vara med dig, få dina besök, ge dig mina, Sitta i timmar och bara prata... Tycka och tänka, reflektera över varandra, och gnabbas lite grann... Saknar det! Saknar Dig!

Ja, vardagen är verkligen inte som den en gång var...Det är som att ha läst en bok, som att ha stängt den sista sidan, lagd ihop pärmarna...för att sedan börja på en ny bok, med nya dagar som fyller dess tomma blad... Känns så overkligt verkligt...

Som att leva två liv i ett å samma, det livet som var före, och det livet som är nu...

Alla mina minnen, våra gemensamma minnen, de minnen vi brukade sitta å minnas tillsammans, vem skall jag minnas med nu...Vem skall förstå dem på samma sätt som vi gjorde, förstå, utan förklaring...

Klart, jag berättar till våra barn, dina och mina, berättar det jag och du upplevt, vad jag och du gjort...Hur vi hade det som barn, vad vi lekte, vad vi tyckte om att göra...Hur vi levde som tonåringar, hur vi njöt av att alltid ha den andre vid sin sida, alltid en syster och bästa vän...Hur vi som vuxna lät våra familjer "bara gilla läget" att alltid räknas in i den andres familj...

Ler, när jag tänker på det...

Vi hade alltid en styrka och trygghet i varandra...Jag visste att om du var ledsen kom du till mig, jag visste att om du var glad kom du till mig, och jag gjorde detsamma till dig...Idag känner jag mig halv... Inte det att jag inte lever, jag lever, jag gör allt det som alla andra dödliga gör, och kanske lite mer ibland...(Det skulle du ha sagt iallafullafall)

Men känner att idag måste jag jobba mer med mig själv, gå in i mig själv, tänka inom mig...Och söka styrkan i att ha dig i minnena...Att söka styrkan på ett annat sätt...Genom att vara Jag, och inte ha det Vi hade...Två systrar, som vuxit upp sida vid sida... Tror att det är svårt för andra, utifrån att förstå...Å jag klandrar ingen för att inte göra det, det är en gåta, en gåta som bara vi hade svaret på...

Kan ibland känna en sådan tomhet att inte ha dig, en ensamhet...Ett hål inom mig, en del av mitt hjärta, som alltid, för alltid är med dig...

I dagen är vi människor små, mycke små. Den lilla tid vi har här, den lilla tiden är så kort, som en blinkning i den stora evigheten...

Systeryster, vi ses, inte nu men om ett tag...

Nu mot sängen, krypa ner mellan Min Man och vårt yngsta barn...Det är Lycka! Lycka i vardagen...

........Ja, vilken natt...suck...

Tänk att en del kvällar bara känner du att sömnen inte vill komma, du lägger dig ner i sängen, drar täcket näst intill över näsan, kurar ner dig, mojsar till kudden, och allt skall vara sådär optimalt för en god sömn...men icke...Nä,nä..

När du stänger dina ögon och blundar...då, då kommer alla bilderna, alla tankarna, alla minnen...

Precis en sån kväll och natt har jag bakom mig.

Jag fick dig framför mig, fick tankar till dig, och om dig...Vet att du var med mig, kände det. Hörde dig småle, sådär som bara du gjorde, när du tyckte att något var lite ironiskt...Vet och såg dig framför mig, hur du sa med både ögon och ord, att du tyckte mina tankar var för ledsamma... "Nu tänker vi inte på det här", orkar inte ta i det...

Men som du visste, så vet du att där är och var vi väldigt olika...Du slöt inne i dig själv, när det var jobbigt, du pratade bara med några få...Medan jag vill prata, vill känna, vill ha dina reflektioner, när jag är ledsen... Jag behöver människor runt mig, som orkar lyssna, orkar känna, och vill ge mig sina reflektioner... Kära systeryster, det skriker inom mig, Saknar dig! Vill bara att det här skall vara en dröm, att jag snart vaknar upp, och får ringa till dig å berätta... Sen skulle vi ha sagt , att vad bra att vi pratat om denna dröm...För då händer det inte, för sanndrömmar som kommer upp till daga, de drömmarna försvinner med orden...

Minns Hösten 2007... Efter en tuff sommar... Där du var mitt stora stöd, när jag gick igenom att ha mist ett barn i magen... Du satt å lyssnade tålmodigt på hur jag kände, hur jag mådde, du kramade, vi höll om varandra... Vi stöttade alltid varandra, vi fanns alltid där för varandra... Klart nog hade vi våra disskusioner, och våra systra oenigheter... det har ju alla syskon. Men när det gällde, då fanns vi för varandra!

Så som vi alltid haft varandra, så hade vi även denna höst, och tiden som vi då hade framför oss...Tiden som jag idag har bakom mig...Dessa tre år...Vi stöttade, grät, skrattade, och tog vardagen som om den var den sista, för varje dag var en dag till tillsammans...

Undr hösten där, så började din sjukdom att visa sig...väldigt svagt och väldigt hemligt for den fram... Du hade ju en liten "Kicka" i magen, så alla runt om dig, trodde, hoppades att det bara var något som hade med graviditeten att göra. Så även du och jag... Vi satt ofta på datorn, läste och jämförde dina symptom... Till en början var vi bara inne på att läsa om Grav.komplikationer...Men när tiden gav sig och när dina symptom började visa sig allt starkare... Då började vi vidga våra sökningar...

Närmare Jul, efter ett x antal sjukhusbesök, började du att ha svårt att gå, du började tappa balansen helt, inte som du tidigare under hösten hade gjort, då kom det bara ibland... Nu började du dra ett av dina ben efter dig, som om det var jättetungt... Kommer starkt ihåg en av våra resor till Gällivaaare, det var inte bara en sån där spontan "handlingsresa", som vi ofta kunde göra, utan denna resa var även av allvar... Du hade en tid på magnetröntgen... Så vi for ner, Du och Jag..Vi satt i bilen i dessa 12mil, vi pratade om allt, så som vi alltid gjorde, men absolut inte om den egentliga anledningen som vi hade denna gången...Du tyckte att jag som vanligt körde för sakta...Att bilen går ju faktiskt att köra 90, och man kan ju trycka på gasen liiite mer... Du skulle bara veta, att varför jag denna gång körde så sakta, det var för att jag var så rädd, jag var vettskrämd för att komma ner på plats, rädd för att något skulle komma fram något som vi inte ville ha fram...För som sagt, det som det inte pratas om, och det som man inte tar i, det finns ju inte...

Vi kom fram till Sjukhuset, parkerade bilen en bit ifrån...för framkörd skulle du ju inte bli, "Jag kan ju gå själv", sa du...Så vi fick gå en bit, Jag höll dig under armen, för det gjorde vi ofta, gick armkrok med varandra, så det var inget som någon av oss tänkte på, det hade vi ju alltid gjort... Men nu, nu kändes du så tung bredvid mig, som om hela jag lutade mot din sida...Du drog ena benet efter, och hade börjat få en liten "bebismage"...Du var så himla vacker! Jag kommer ihåg mina tankar när vi gick genom den långa korridoren...Tänk vilken snygg syster jag har! Och det var du...Med ditt långa ljusa hår, dina fina blå ögon, din alltid så leende fina mun, din kropp, som nu var ännu vackrare, kvinligare, med den lilla magen som putade så där lyckligt ut... Vi skrattade åt tiden, sena som vanligt, och med den takten som vi hade, så skulle vi nog inte komma fram förrän din läkartid var slut..."Men dom får faktiskt vänta", sa du, och vi lunkade vidare genom den långa, långa korridoren.........

Ja, tänk att allt detta känns som nyss...men ändå som en evighet...Minnena är som igår, men ändå som i ett annat liv...

Nu vaknar vår lilla Piga, den yngsta ädelstenen i vår barnaskara på fyra...Så nu är det dagens morgonmys, som består av, Välling, Kaffe, soffmys...och nyheterna på tv...

Tänder ett ljus för dig min syster, du finns i mina tankar , Nu och Alltid...Tänker på dina småtjejjer, Tänk vad dom går miste om, tänk vad du var tvungen att lämna här... Att inte få se sina barn växa upp, att inte kunna ta om dem, att inte kunna vara där, bara vid en sån liten sak som vid ett skrubbsår...Det gör ont i mig! För din skull... Vet hur mycke Mamma du var, och hur mycke Mamma du ville vara...Vet hur mycke dina barn saknar sin Mor... Vet hur mycke jag och du skulle ha saknat vår Mor...

Det är så orättvist!

Nu tillbaka till vardagen igen, med mina minnen som snurrar, på både gott och ont...