Ja, sitter här nu efter en rörande gripande känslodag... Min fina Systerysters äldsta dotter har firat sin 6-års dag idag... 6 år...Tänk för 6 år sedan så födde du en liten flicka, Lyckan var total... Det första flickebarnet i sin kusinskara...Minns vårt samtal, Du var så där lagomt berusad av stunden, du både grät och log... Jag var så stolt! Att få äran att få bli Moster...Moster såsom du var till mina barn. Nu äntligen så skulle jag få ge, ge av mig själv till ditt barn...För att vara Moster, det är speciellt, att få dela det godaste med en systers dotter, det är ovärderligt...Att få vara och finnas, inte som Mamma, utan som hon som kommer då och då, gör sånt som bara en Moster gör... Att få en bit av ett barns liv, en uppgift att vara där, minnas och finnas...

Så idag, när din vackra "storSessa" blev 6år...Då var Moster där...

Morgonen började med att jag hade dig, Systeryster i  mina tankar. Vet hur det hade varit hemma hos dig, om du hade fått vara kvar...Vet hur du hade varit sådär småirriterad, stressad, och samtidigt glad och samlad, och i full fart med att hinna med allt...Å lilla fröken , Dagen till ära, hade fått vakna med sång och frukost på sängen...Hemma...Med sin vackra Mor och sin far, å Lillasyster, sjungandes bredvid hennes säng... Det vet jag, för det är något som vår Mamma gjorde för oss, och vi vidare till våra barn...

Har stannat upp några gånger under denna dagen, och bara tänkt...Som om världen vi lever i bara är något vi ser på, något som vi står utanför...Vi kan inte göra något, vi kan inte förändra det som är nu...

Men vi kan göra något bra av det vi har, det vi måste acceptera...Å då kommer mina funderingar, Måste vi acceptera, måste vi bara gilla läget, och varför är det så... Varför föds vi, varför lever vi...Varför har en del av oss, bara en stund här på Jorden, och en del av oss har ett långt liv...Varför är det så...

Mina tankar går tillbaka i tiden...Till tiden 2007...Denna tiden som är nu, som var då...

Efter att ha varit till Gällivaare några gånger, efter att ännu inte veta vad det var som spökade i din kropp, att ännu hoppas... Hoppas att det bara var en graviditetskomplikation.... Men någonstans där inom mig, så kände jag att detta inte var något vanligt, och jag vet att du också kände det...Fast vi tog aldrig dessa ord i våra munnar, vi pratade inte om det, inte på det sättet...Vi pratade bara om hur konstigt allt var... Men vet att vi båda tänkte...

Kommer starkt ihåg en kväll, hemma i mitt kök, en av de många som vi brukade sitta sent och prata... Vi brukade sitta ensamma, Du och Jag, i timmar satt vi...Våra män kunde inte förstå, kunde inte fatta hur vi kunde ha så mycke att prata om, jämt, jämt...Leer, när jag tänker...

Men just den här kvällen, så var vi inne på datorn, vi surfade runt bland symptom, skrev dem, sökte på dem, och läste om dem.... Det var just en sjukdom som vi båda undvek...Vi undvek den när vi var tillsammans, men vet att vi på varsit håll läste om den...Det var den värsta av alla sjukdomar som hörde till symptomen... Å nu, denna kväll, så ser du på mig, säger till mig att, "Läs, läs om DEN DÄR SJUKDOMEN!"... "Vet du, jag tror att jag har den..."

Jag tittade upp mot dig, och hör mig själv säga, "Nä, inte är det den! Den är så ovanlig. Och dina symptom är ju så många, och så många av dessa sjukdomar som vi läst om har dem...Nä, det kan vara vad som helst, Men inte det, Sen har du ju inte åldern för den, du är ju inte Man...För det är ju de som är vanligast"

Du ser på mig...Vi säger inget mer om det...Men vi tänker...Och vår oro speglar hela mitt kök...

Denna kvällen såg jag i dig, att du inte hade den där styrkan, denna styrkan som du alltid tidigare haft...Du var rädd! Jag var rädd! Vi visste båda att den andre var ledsen...Å då var jag ledsen för att du var sjuk, och du ledsen för att du var sjuk, men vi var båda ledsna för att vi såg sorgen hos den andre... Två systrar, två systrar som alltid hade stykan i att ha varandra, att finnas för varandra, att trösta, att glädjas, att dela allt tillsammans... Två systrar satt nu och bara andades, vi andades i varandras rädslor...

Denna kvällen gav nog oss båda en liten föraning om vad som skulle kunna hända, att vi kanske inte alltid skulle få ha det här...Eller att vi inte alltid skulle ha det som en självklarhet, att vi skulle finnas där för varandra i evighet... Vi höll om varandra, du satt i min gungstol, och jag lutade mig över dig...Jag kände hur du skakade, kände din ångest, och ovisshet... Jag ville så gjärna trolla, men det går ju inte, vi har ett Liv, vi får ett Liv, vi vet aldrig hur länge, eller hur mycke Vi kommer att få Leva...

Varje Dag är en Gåva... Det strömmade mellan oss, en ångest, en rädsla, och en sorg, vi kände båda två åt vilket håll allt lutade...

Efter att ha samlat oss...så säger Du, "Du är väl med mig", Jag ser på dig, och ler, "såklart, det här fixar Vi"...

Sen pratar vi inte mer om det här...Utan vi dricker upp kaffetårarna, sen far du... När du stänger Dörren och går...Ställer jag mig i fönstret...Ser dig köra iväg...Och det kommer som en blixt från klarblå Himmel..."Tänk om, Tänk om det är denna sjukdom!" Jag sjunker ihop i min soffa, det är alldeles tyst i vårt hus, alla sover... Mina tårar strömmar nerför kinderna... Jag är Livrädd! Jag vill ju inte mista Dig! Vill inte! Kan inte leva utan dig!...

Men nu står jag här, mitt i livet...Och jag har inte dig... Jag är tvungen att Leva utan dig! Två systrar, två systrar, som alltid haft och har en bästa vän i den andre...Vi är nu skilda, Jag lever vidare, jag överlever här, utan dig...Du är en Ängel! Du har gått vidare, öppnat en ny värld...

Saknar dig oändligt! Fast vet att vi har varandra på ett annat plan idag, vi möts i tankar, drömmar och känslor...

Livet kan göra så Ont!.......................

 

en änglamamma

12 december 2011 10:15

<3 du kan verkligen skriva, massor av kramar till er <3 <3

 

Josse

12 december 2011 14:48

Oj vad detta berör, helt underbart skrivet!
Hoppas du får ut mycket genom att skriva av dig.
Sköt om dig. Kram

http://ElvirasMamma.bloggplatsen.se

vintermor

12 december 2011 21:13

Tack för dina ord...

 

lena

12 december 2011 15:12

Hej, halkade in liksom av nyfikenhet,läste en rad var tvungen att läsa hela din blogg. Berörd mycket berörd livet är så orättvist. Styrkekram

http://mor-roten.bloggplatsen.se

vintermor

12 december 2011 21:13

Tack för din kom. Lena

 

Åsa

12 december 2011 16:41

Tårarna rinner och jag blir så ledsen ,denna smärta du skriver om Helen det är en smärta som en människa känner som har älskat.

 

camilla

15 december 2011 14:19

<3

http://www.gizmobus.bloggplatsen.se

 

Malin

15 december 2011 16:47

Ja, tänk om man hade kunnat ta en del av din smärta... Du e så stark!
Massor av kramar

vintermor

15 december 2011 22:22

Tack Malin

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....Sitter här i köket, å lyssnar på min äldste son och hans far när dom småpratar och viskar...Sådär som bara en son och far gör, på det där alldeles egna sättet...Myser av att veta att våra barn har oss, Sina föräldrar, att vi alltid finns där för ...

Idag har det varit en sådan där tung dag...En dag av eftertanke... Den 29:e december! Denna dag är en tung dag för oss, 1997 den 29:e december omkom min mans Mor och deras Lillebror i en bilolycka... Mycke funderingar och många frågor...Varför... Liv...

....Vaknade imorse, å bara kände ett sådant lugn inom mig... Jag fixade det! Vi fixade det! En julafton...Så himla fin...Jag och min vackra familj...Med glädje, och värme... Känner bara sån tacksamhet och frid i mitt hjärta...Är så stark i att ha er ...

........Snö, snö, snö...Undrar om det är så här det är ovan molnen, vitt å inga mörka grå partier........   Känner en sådan tomhet i mitt hjärta, det gör ont i min själ...en smärta som strålar så där illa ända ut i fingertopparna...Som om man rys...

LuciaDagen......... Allt är så himmelens vackert! Julmusik på radio, Julmusik på tv, Julmusik i skolor och på Daghem... Blir så där bitterljuv i kroppen... Tycker att denna dagen alltid varit något speciellt! Så även idag...Men idag känner jag en...