....Sitter här i köket, å lyssnar på min äldste son och hans far när dom småpratar och viskar...Sådär som bara en son och far gör, på det där alldeles egna sättet...Myser av att veta att våra barn har oss, Sina föräldrar, att vi alltid finns där för dem...Pratar, lyssnar och är en del av deras underbara liv...

Idag blev han 11år, vår förstfödde...

Kommer ihåg hur det var dagen då han föddes, lyckan som var obeskrivlig...Något som är så starkt i ens inre, i ens hjärta så orden inte räcker till...Hur vackert det är att få hålla om sitt barn för första gången, få försiktigt smeka en litens barnapanna, mjukt varsamt sätta sin mun mot en litens hår, och få snusa på den goa doften av ett nyfött barn... Och att veta att vi, jag och den jag Älskar, kunnat skapa ett Mirakel till denna jorden...

Att i sekunden av att bara få sitt barn upp mot sitt bröst...Veta att man kommer att kunna gå genom eld, vada över all världens vatten, Bara för att för en liten stund veta att detta barn kommer att få all den Lycka som ett liv skall ge...Att veta att inget ont skall röra, att ingen ohälsa eller ensamhet skall kunna nå denna liten... Det är en av de största händelser som vi föräldrar får äran att uppleva,ett Mirakel...

Stannar upp en stund...Det är tyst i huset...Inga viskande...

Hör hur natten kommer närmare, ser hur timmarna redan gått över till nytt dygn...Känner en sådan tyngd i mitt hjärta...

Att denna dagen, som för min son skulle ha varit eller åtminstone kunnat ha blivit till en minnesvärd 11års dag...En dag som skulle ha gett honom ett hopp om att livet fortsätter på ett bra, eller på det bästa sättet, efter att hans Moster tilllika GudMor inte är med honom...Men inte det, nä... Han var så ledsen här när vi blev ensamma efter kalaset...

Och som Mamma så visste jag att han skulle ta upp frågan, jag visste att saknaden skulle vara stark för honom...

Saknaden efter Moster kommer alltid mina barn ha med sig, men att dom skall behöva uppleva en saknad av det som finns kvar... Det trodde jag aldrig!...

Så efter en stund, när vi blir ensamma i rummet, när syskonen somnat...Då ser han på mig och undrar "Varför kom inte...?"

Jag, jag visste inte orden...Vad svarar man som Mor då...När jag själv inte har svaren...

Blir så ledsen och illa berörd! Hur kan vi människor här på Jorden vara så egoistiska, eller är det att vara Vuxen, är det så man skall vara för att visa att man minsan klarar sig, att man fixar att gå vidare...

Ja, är det så, så vill jag aldrig bli Vuxen, eller vill aldrig gå vidare... Då vill jag att det ska vara så som det är nu...

För jag vet att det finns ondska och elakheter, det har jag lärt mig med åren...Å jag brukar kunna hantera det ganska bra, så länge det är mot mig, som vuxen man utövar dessa dumheter...Men när det gäller ens barn, när det gör ont hos ens liten...Då känner man sig ganska tom och knyttig i denna världen...Att vara Mamma med alla svaren...Det blir bara som ett sandkorn i en stor öken...

Det gör ont! Att veta att vi alla saknar, att vi alla väntar på att någon skall komma in genom ytterdörren...

Tänk att vi alltid kommer ha denna saknad...Att det alltid kommer finnas ett tomrum, ett tomrum som inte kan ersättas av någon eller något...Ja, det bränner i mitt hjärta!

Men som jag tänker...Den del av det som en gång var, dessa pusselbitar kommer en dag att hitta tillbaka, söka sig till det som är en del av det stora hela... Å då kommer historien att återskapas, en bild av allt kommer finnas, en hel bild av en värld som inte försvinner i att något lämnar detta jordeLivet...Vi finns, även efter detta, kanske inte här men där...Som en stjärna som följer oss på himlavalvet, som en vind som blåser oss mjukt...

Vi är en del av det hela, en del som fick en fortsättning i en liten...Genom ett Mirakel, får livet en evighet...

Våra spår som vi lämnar här, kan aldrig helt försvinna, inte så länge det finns vägvisare som hittar dem... 

Å Vägvisarna är Vi....

Det kommer en dag...