Dagen idag har varit sådär otroligt fin , en riktigt vacker vinterdag, med lagom kyla, och lite snöfall... Julmånaden här i norr är en av de härligaste tiderna på året, frostiga iskristaller i träden, den dovt mörka himlen, lyses upp av den vita gnistrande snön...Det biter lite i kinderna när man går ut... Elden sprakar inomhus, och adventsljusen lyser upp i fönstren...

Fast i allt det här vackra så sveper en minnenas dimma över mig, jag känner en sådan bitterljuv känsla inför just den här tiden... Denna tiden som vi brukade planera som mest, denna tiden som vi satt och gjorde våra listor..."Matlistan, Julklappslistan, listan på vilka som skulle göra vad, och vilka som skulle vara med oss"... den här tiden som du och jag brukade ha tillsammans, den har jag nu ensam... Min familj gör vårt, och din familj, ja...din familj...

Blir samtidigt lite bitter på hur allt i vårt liv förrändrats... Det är inte det att jag jobbar emot förrändringen, det kan jag ju inte...men känner ändå denna bittra känsla...Denna saknad av det som var... Fast inte för att jag för den skull inte har Julpyntat, eller planerat...Joodå, det har jag... Vardagen går ju vidare, och Jorden snurrar ju ändå...

Men något jag inte gjort i år, eller förra året, det är att köpa något nytt till julpyntslådan... Den känns som helig! Varje liten grejja jag plockat upp ur den, har en historia, en historia var och när den inhandlats...Nästan lite patetiskt, att ge sorgen och tillfället en chans till att ta över...

Men ser alla våra shoppingturer i dem. Ser alla skratt, all den glädje... Så den blir helig för mig...Fast det gör ont!

Var även idag till din Grav... Fina Systeryster, tänk att det skulle bli så här...Inte skulle någon av oss gå till den andres Grav i vår ålder...Det skulle väl komma när vi levat, när vi båda sett våra barn växa upp... Sen när vi levat som föräldrar, och förhoppningsvis få bli mor-, och farföräldrar, få ha en liten stund till här på Jorden...Få njuta av den såkallade "efterrätten", Våra barnbarn...Sen, när vi fått bli lite äldre, när vi haft ett lika fint och familjerikt liv, så som vi haft till nu...Då hade jag accepterat att någon av oss hade gått till den andres Grav...Men inte nu...

Det här är fel, så otroligt fel...Ingen skall behöva lämna Jordelivet i så tidig ålder,Lämna sina två små flickor,Inte få vara en del av deras dagar...Inga små barn skall behöva vara utan sin Mor, inga barn skall se upp mot himlen och tänka att deras vackra mor är en Ängel... Vad är det? En Ängel? De vill ju ha sin MOR!!! Inte en Ängel i stjärnorna...

Tänder ljusen i lyktorna, borstar bort snön från din sten, skottar upp framför... Varför...

Det skriker i mig! Jag vill ju kunna vara med dig, få dina besök, ge dig mina, Sitta i timmar och bara prata... Tycka och tänka, reflektera över varandra, och gnabbas lite grann... Saknar det! Saknar Dig!

Ja, vardagen är verkligen inte som den en gång var...Det är som att ha läst en bok, som att ha stängt den sista sidan, lagd ihop pärmarna...för att sedan börja på en ny bok, med nya dagar som fyller dess tomma blad... Känns så overkligt verkligt...

Som att leva två liv i ett å samma, det livet som var före, och det livet som är nu...

Alla mina minnen, våra gemensamma minnen, de minnen vi brukade sitta å minnas tillsammans, vem skall jag minnas med nu...Vem skall förstå dem på samma sätt som vi gjorde, förstå, utan förklaring...

Klart, jag berättar till våra barn, dina och mina, berättar det jag och du upplevt, vad jag och du gjort...Hur vi hade det som barn, vad vi lekte, vad vi tyckte om att göra...Hur vi levde som tonåringar, hur vi njöt av att alltid ha den andre vid sin sida, alltid en syster och bästa vän...Hur vi som vuxna lät våra familjer "bara gilla läget" att alltid räknas in i den andres familj...

Ler, när jag tänker på det...

Vi hade alltid en styrka och trygghet i varandra...Jag visste att om du var ledsen kom du till mig, jag visste att om du var glad kom du till mig, och jag gjorde detsamma till dig...Idag känner jag mig halv... Inte det att jag inte lever, jag lever, jag gör allt det som alla andra dödliga gör, och kanske lite mer ibland...(Det skulle du ha sagt iallafullafall)

Men känner att idag måste jag jobba mer med mig själv, gå in i mig själv, tänka inom mig...Och söka styrkan i att ha dig i minnena...Att söka styrkan på ett annat sätt...Genom att vara Jag, och inte ha det Vi hade...Två systrar, som vuxit upp sida vid sida... Tror att det är svårt för andra, utifrån att förstå...Å jag klandrar ingen för att inte göra det, det är en gåta, en gåta som bara vi hade svaret på...

Kan ibland känna en sådan tomhet att inte ha dig, en ensamhet...Ett hål inom mig, en del av mitt hjärta, som alltid, för alltid är med dig...

I dagen är vi människor små, mycke små. Den lilla tid vi har här, den lilla tiden är så kort, som en blinkning i den stora evigheten...

Systeryster, vi ses, inte nu men om ett tag...

Nu mot sängen, krypa ner mellan Min Man och vårt yngsta barn...Det är Lycka! Lycka i vardagen...

 

en änglamamma

11 december 2011 11:43

hej halkade bara in på din blogg, vet inte vem du är men skickar massor med kramar till dig och din familj och din systers flickor. Livet är inte rättvist och inte enkelt. Kram från en änglamamma.

vintermor

11 december 2011 22:58

Tack för dina ord...Skickar styrka tillbaka till dig...Livet ger och tar...Kramar om!

 

Kajsa

14 december 2011 22:46

Här är en till som halkade in hos dej! Har inte läst alla inlägg än men kommer att göra det...Så fruktansvärt att förlora en syster så där...men mitt i din stora sorg å saknad vill du ordna det fint till din familj...det är så starkt! STOR kram till dej!

http://kajsarina.bloggagratis.se

vintermor

15 december 2011 07:22

Tack för orden Kajsa!

 

Ellinor

15 december 2011 14:15

Hej! Jag tycker bara SÅ synd om dig. Livet är så orättvist. Vet hur du känner dig. Min bror dog nyss.. I en bil olycka.. Kram till dig från mig..<3

http://ellinoors.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

....Sitter här i köket, å lyssnar på min äldste son och hans far när dom småpratar och viskar...Sådär som bara en son och far gör, på det där alldeles egna sättet...Myser av att veta att våra barn har oss, Sina föräldrar, att vi alltid finns där för ...

Idag har det varit en sådan där tung dag...En dag av eftertanke... Den 29:e december! Denna dag är en tung dag för oss, 1997 den 29:e december omkom min mans Mor och deras Lillebror i en bilolycka... Mycke funderingar och många frågor...Varför... Liv...

....Vaknade imorse, å bara kände ett sådant lugn inom mig... Jag fixade det! Vi fixade det! En julafton...Så himla fin...Jag och min vackra familj...Med glädje, och värme... Känner bara sån tacksamhet och frid i mitt hjärta...Är så stark i att ha er ...

........Snö, snö, snö...Undrar om det är så här det är ovan molnen, vitt å inga mörka grå partier........   Känner en sådan tomhet i mitt hjärta, det gör ont i min själ...en smärta som strålar så där illa ända ut i fingertopparna...Som om man rys...

LuciaDagen......... Allt är så himmelens vackert! Julmusik på radio, Julmusik på tv, Julmusik i skolor och på Daghem... Blir så där bitterljuv i kroppen... Tycker att denna dagen alltid varit något speciellt! Så även idag...Men idag känner jag en...