Sitter här i vårt hus, ser våra barn och deras kompisar... Tänk vilken lycka att bara få vara, att kunna se sina barn, känna dem...och dela deras dagar...

Tror ibland att vi vårt stressiga liv, kan glömma hur bra vi har det, glömma hur värdefullt allt är...Men även hur skörta allt kan vara...

Från en dag till en annan kan världen vi lever i förändas...Vår vardag kan bli något helt annat än det vi är vana vid...

Detta har jag fått erfara...Har något i min "ryggsäck", något som ingen skall behöva få ha med sig...

Jag trodde, som många andra runt om här i världen tror...Att inget kan hända, att ingen kan förstöra det man har, det liv vi lever... Men det kan det, detta liv vi har är ju bara till låns, låns i den stora evigheten...

Det som hände mig och mina närmaste, det var att sjukdom drabbade en i familjen... Min Kära Syster, min bästa vän, drabbades av en otäck sjukdom 2007-2008, det är en sjukdom som bara har en väg...och den vägen är Döden...Denna sjukdom är nog en av de värsta någon kan drabbas av, den tar en bit av människan hela tiden, fast ännu grymmare i sin sjukdomsväg, det är att människan som drabbats av den...Den lilla människan behåller sitt förstånd, och sin intelligens hela vägen ut, ända till slutet... Det är grymt!

Idag så här ett år efter min vackra Systerysters bortgång, idag orkar jag ta tag i att skriva om det här... Tycker att tystnad är inte det rätta! Det är inte så att, så länge vi inte pratar om något, så länge finns inte detta något där...

Och innan jag börjar skriva om detta, innan jag ens formulerar om mina innersta tankar till ord... Så bara ber jag dig som läsare att, läs med din egen fria vilja, läs inte för att sedan ha synpunkter och funderingar på Varför jag skriver det här... Vi är alla olika här i världen, vi har alla olika ryggsäckar som formats av det vi upplevt och haft i våra liv, ända sedan barnsben... Därav tycker jag att ingen kan döma någon annan för vad som är rätt och fel, varken när det gäller enorm Sorg, eller stor Glädje... Vi är ju bra människor...

Och för mig, i en del av MITT sorgearbete så kommer jag att komma en bit på vägen, i att skriva av mig... Detta råd fick jag av min Man, Mannen i mitt liv, som alltid är ett stöd för mig, som alltid finns där för mig, en klippa att luta sig mot, en trygghet i vardagen... Jag tackar honom, och mina barn att dom finns, utan dem, så vet jag inte hur jag hade hanterat detta i att mista någon så nära, Någon som står en lika nära som en själv...

Och som jag började, Jag ser på mina barn...och jag är så lycklig att jag ser dem, verkligen ser dem...Och att jag får vara en del av deras värld, att jag har varje dag med min familj...Det är en gåva!

FÅNGA DAGEN!